Dutch Baroque Era Painter, 1613-1675 Dutch painter. The first and most famous member of the group of artists referred to as the LEIDEN 'FINE' PAINTERS, he specialized in small-format paintings, the details and surfaces of which are carefully observed and meticulously rendered. He was greatly praised as a painter of artificial light by Samuel van Hoogstraten in 1678, and he was responsible for popularizing both the night scene and the 'niche' format, pictorial devices ultimately derived from the art of his famous master, Rembrandt.   Related Paintings of DOU, Gerrit :. | Portrait of a Young Woman | Bust of a Man | Officer of the Marksman Society in Leiden (detail) sd | An Interior with Young Violinist | Young Mother sdg |
Related Artists:
John Shackleton
was a British painter and draughtsman who produced history paintings and portraits. His parents and origins are unknown. Shackleton painted several surviving portraits, for example of Henry Pelham (National Portrait Gallery), William Windham (1717 - 1761; now at Felbrigg Hall, Norfolk), and of John Bristowe, steward to the first duke of Newcastle (now in the Reitlinger Museum of Fine Art, Maidenhead). From 1749 he was Principal Painter in Ordinary to George II and George III. He continued to be paid for portraits of the king and queen up even during 1765 - 6, when their official portraits were being done by Allan Ramsay. Several examples of his and his studio's output of royal portraits survive - one of George II dated 1755 is in the Scottish National Portrait Gallery, Edinburgh; another of George II in Room 2 of the British Museum, London (commissioned by the museum in 1759 - the Museum also holds engravings after his paintings), along with two more of George II in the Royal Collection and others in Fishmongers' Hall, London, and Maidenhead Museum.
georg von rosen
Johan Georg Otto von Rosen, född 13 februari 1843 i Paris, död 1923 i Stockholm, var en svensk konstnär och greve av ätten von Rosen. Han målade i den akademiska stilen, till stor del historiemåleri och porträtt. Han var professor vid Konstakademien 1880-1908 och dess direktör 1881-1887 samt 1893-1899. Som konstakademiens direktör kom han i stark konflikt med den nya generation av konstnärer som krävde reformer av akademiens utbildning och utställningsverksamhet, de så kallade opponenterna. Georg von Rosen föddes i Paris 1843 som son till generalkonsuln greve Adolf Eugene von Rosen (kallad "de svenska järnvägarnas fader") och hans hustru Euphrosyne Rizo-Rangabe. Hans första levnadsår förflöt i Paris, varifrån familjen flydde till Sverige under februarirevolutionen 1848. Han studerade 1855-1861 vid Konstakademien i Stockholm. 1862 besökte Rosen världsutställningen i London där han lärde känna belgaren Henri Leys' arbeten, målningar med scener från medeltiden och renässansen målade i ålderdomlig stil. Dessa verk gjorde ett stort intryck på von Rosen. Han skrev själv Stående hvarje dag i flere timmar, försjunken i åskådandet af dessa om en snart sagdt öfvermänsklig intuition vittnande bilder, som likväl flertalet i den stora hopen med likgiltighet skred förbi, drömde jag mig tillbaka in i en hänsvunnen tid och för mina yttre ögon försvann hela den öfriga utställningen, den omgifvande mängden, ja hela den existerande verlden! Då jag lemnade London, var jag på 14 dagar vorden 300 år äldre. Rosen uppsökte följande året mästaren i Antwerpen och tillbringade en tid i hans umgänge och i hans atelje. Återkommen till Sverige, inspirerad av mötet, målade han Sten Sture d.ä. intåg i Stockholm. Den medeltida stadsmiljön med det noggranna återgivandet av stenläggningen och den närmast osannolika rikedomen på byggnadsdetaljer känns igen från Leys målningar. von Rosen belönades med kunglig medalj för målningen, och blev hyllad och uppskattad av Oscar II på grund av bildspråket, som i hög grad uttryckte den oscarianska epokens ideal. Samma år begav han sig ut på resa och besökte Egypten, Palestina, Syrien, Osmanska riket, Grekland och Ungern där han studerade måleri. 1866 vistades han ett år i Rom och vistades sedan åter hos Leys fram till dennes död 1869. Därefter studerade han i Menchen under Karl Piloty och reste sedan vidare till Italien innan han återkom till Sverige 1871. Efter hemkomsten målade han Erik XIV och Karin Månsdotter. 1872 blev han ledamot av Konstakademien, 1874 blev han vice professor, 1879 kammarherre och 1880 professor i figurteckning och målning. 1881-1887 samt 1893-1899 var han direktör för Akademins läroverk. 1892-1900 var han även ordförande i Nordiska samfundet till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet, numera Djurens Rätt. Han avled 1923 och förblev ogift under hela sitt liv.
William Ellery Channing
(April 7, 1780 - October 2, 1842) was the foremost Unitarian preacher in the United States in the early nineteenth century and, along with Andrews Norton, one of Unitarianism's leading theologians. He was known for his articulate and impassioned sermons and public speeches, and as a prominent thinker in the liberal theology of the day.